Elins - Veckans dragning v.30 (:

Veckans dragning v.30 (:

Ny veckans dragning och vi startar med förra veckans, som får publiceras nu lite i efterhand.... (:

Hur var jag som spädbarn? Jo, som jag redan berättat i en tidigare dragning (måste varit någon gång i höstas) Så föddes jag och min tvillingsyster väldigt mycket för tidigt vilket innebar en stor utmaning för våra föräldrar och det har också krävt att de har fått göra stora uppoffringar (just eftersom jag har min funktionsnedsättning och nu på senare tid också diagnosen autism och det har ju krävt mycket och gör fortfarande eftersom jag behöver rätt så mycket hjälp i vardagen och inte alltid klarar av saker som andra i min ålder klarar och tar för självklart, och det handlar mycket om det vardagliga. Hjälpen har jag ju fått i hela mitt liv och den vet jag ju att jag behöver så jag känner ju inget så, men det är klart att jag som rullstolsburen blir rent ut sagt skitarg på min situation ibland och tänker: F*N att jag inte har det som mina syskon, "det som de gör själv vill jag också göra själv" så ibland önskar man väl kanske för stunden att saker och ting varit annorlunda att jag kanske klarat mig själv vid förflyttningar "till och från" eller laga mat själv eller... ja sådanna saker att jag kanske inte behövt så mycket assistans till den typen avhjälp och att behöva vara beroende av andra människor m jag ska hitta på saker, det är fruktansvärt tärnde på kroppen och veta att "det kan jag inte göra då behöver jag assistent" och skulle då assistenten till exempel vara ledig den dagen eller ha annat och därför inte kunna jobba så når saker sitt kulmen väldigt snabbt för mig, assistenterna lir på så sätt "min frihet" för att jag kan när de jobbar få känna mig som vilken 19-åring som helst¨, det är DÄRFÖR deras jobb är så jäkla viktigt, men alla förstår tyvärr inte det, utan tror att jaja jag kommer och går som jag vill mitt jobb är inte viktigt och det är inget riktigt jobb osv, nu syftar jag naturligtvis inte på alla människor, men typ de flesta är sådanna. DET STÄMMER INTE ATT DET INTE ÄR ETT RIKTIGT JOBB, Det är ett jobb som alla andra, det innebär precis samma pliktkänsla fast gentemot mig och min familj, man kan inte komma och gå som du vill på ett annat jobb heller och kan inte sjukanmäla sig hur som helst heller, då ska folk inte tro att de kan göra det hos mig heller. Det är ett riktigt jobb även om man inte sitter på kontor hela dagarna, istället kanske vi går och shoppar eller gör något annat, men det är fortfarande ett jobb som kräver en annan människas insats, och det är ett VIKTIGT jobb!!! De flesta tror säkert att "det är inte viktigt att jag kommer eller, det gör säkert inget för de, jag stannar hemma en dag för det gör inget och det drabbar ingen! Men det stämmer inte! DET ÄR GULDVÄRT ATT MINA ASSSTENTER KOMMER TILL MIG, DET ÄR VERKLIGEN GULD!!! OCH DET KÄNNS I HJÄRTAT OCH GÖR ONT ATT DE FLESTA INTE TROR ATT JOBBET ÄR VIKTIGT ELLER MER ELLER MINDRE INTE TROR ATT DET ÄR ETT JOBB UTAN TAR LÄTTVINDIGT PÅ DET, FÖR DET DRABBAR MIG OCH HELA MIN FAMILJ OCH SLÅR OSS I SPILLROR DET ÄR HEMSKT!!!! Jag vill vara jättetydlig med att detta INTE ÄR RIKTAT TILL NÅGON SPECIELL PERSON UTAN DET GÄLLER JOBBET I ALLMÄNHET, JAG VILL ATT DE SOM INTE FÖRSTÅR DETTA SKA BÖRJA FÖRSTÅ MEN FRAMFÖRALLT FÖRSTÅ HUR DET KAN KÄNNAS FÖR MIG SOM PERSON I BEHOV AV HJÄLP, DETTA ÄR INTE MENAT SOM ETT PERSONLIGT PÅHOPP VILL JAG ÅTERIGEN FÖRTYDLIGA IGEN!

Man ska ju inte kasta skit på allt och alla och dra alla över en kant för att sedan finns det de som förstår sin assistentroll mer eller mindre direkt (det tar ju såklart tid att lära sig till en början innan man kommer in i det och det gör det ju med allt vilket jag har full förståelse för) Men jag är verkligen så tacksam att jag hittat er och att ni varit och fortfarande är en del i mitt liv, Det är också guld guldvärt och det är också ni som stärker både mig och mitt självförtroende och ni har definitivt en del i att jag känner mig tacksam över livet varje dag och för att jag känner mig stolt över mitt funktionshinder och att jag sitter i rullstol. Ni och alla andra undebara människor jag har runt omkring mig, vänner, släkt, familj gör också att jag inte skulle vilja byta mitt liv mot något annat, för då hade jag ju inte träffat alla er som jag har fått turen att ha omkring mig, TACK!!! <3 <3

Men hur var jag då som liten bebis eller småbarn?

När jag och min syster gått igenom prövningens tid som vi fick göra i början, så hade jag och har ett liv som vilket annat småbarn och tonåringsom helst. Om än med lite mer hjälp från omgivningen och att jag tog mig fram genom att kravla/åla på mage istället för att gå nu för tiden har jag ju släppt kravlandet förstås men tar mig fram med rullstolen och numera också min permobil längre sträckor utomhus! (: